I torsdag publicerade Swedish Standards Institute, SIS, den sk. vårdhundstandarden, eller “SS 8760000:2013, Vårdhundsteam inom äldreomsorg, demensvård och rehabilitering för vuxna efter förvärvad hjärnskada - krav på utbildning” som den heter.

Standarden är et mycket bra dokument för utbildningsarrangörer som vill utbilda vårdhundar då den i detalj beskriver innehåll och utförande för utbildning och tester. Det är glädjande att flera utbildningsarrangörer nu kan erbjuda likvärdiga vårdhundsutbildningar, detta kommer förhoppningsvis betyda att flera hussar och mattar kan utbilda sina hundar och att vi får flera hundar i vården. 

Vi har suttit med i kommittén som tagit fram standarden och vi vill tacka SIS och de andra deltagarna för ett bra samarbete! 

Alla som har varit på föreläsning med oss känner historien om Majsan. Majsan är svårt demenssjuk och har en mycket stärk vilja. Om Majsan inte vill göra något så finns inte den person i världen som kan övertala henne. En vanlig uppgift för Othello är att locka Majsan upp om morgonen, annars kan hon ligga hela dagen.

Nyligen bröt Majsan höften och åkte in på sjukhus. När hon kom hem var hon mycket aggressiv och utagerande, det var tydlig att det hela hade varit traumatisk för henne. Det stora problemet var att vi inte fick henne att äta eller dricka. Alla som närmade sig Majsan blev riven, biten och överöst med skällsord, även jag. Hon vägrade även ta mediciner och smärtstillande, vilket gjorde att mobilisering och förflyttning var hopplöst. Om inte situationen ändrades snabbt kom inte Majsan att överleva. 

Den enda som fick komma nära var Othello. Othello fick ligga i sängen med henne och då blev hon lugn. Efter några minuter kunde hon då fråga “finns det lite att dricka?” och då fick vi komma fram från bakom hörnet med vatten eller näringsdryck i handen. Så snart hon hade druckit blev hon arg på oss igen och skällde ut oss, så vi fick gå därifrån och lämna henne med Othello. I går höll jag på i en timme för att få i henne 400 ml dryck.

I dag insåg vi att Majsan var på bättringens väg och vi justerade upp våra förväntningar. Utmaningen nu var att Majsan måtte komma upp och röra på sig. Problemet var att hon fortfarande vägrade låta oss röra vid henne och hon ville i alla fall inte ur sängen. Tillsammans med sjukgymnasten höll vi på i en timme i dag, lockade med Othello och använde honom som avledning när Majsan tappade tålamodet. Jag kunde riktigt känna hur jubel steg i halsen när vi fick henne ut i allrummet och serverade fika! 

Jag vill dock inte påstå att allt är enbart Othellos förtjänst. Utan vårt underbara vårdteam skulle inte vi klarat detta. Omvårdnadspersonal, sköterskor och alla andra har verkligt fattat hur man använder vårdhund och planerar insatser med Othello och ger oss möjligheten att göra ett bra jobb.